Jag har tidigare skrivit om hur jag inte tror att fri vilja existerar. Jag planerar att sätta ihop något om hur frånvaron av fri vilja hänger ihop med etik inom marknadskommunikation och PR. Men för nu nöjer jag mig med att kort summera de båda hållningar man har att välja emellan om man vill säga emot, att vi faktiskt har fri vilja.

Först skiljer vi på kompatibilism och inkompatibilism. Inkopmatibilism säger att om determinism råder (varje handling orsakas av naturlagar och tidigare händelser) så finns inte fri vilja, eftersom tidigare händelser och naturlagar inte är upp till oss.

Libertarianen säger att (precis som determinismen) att fri vilja och determinism är oförenliga. Mjukdeterministen är kompatibilist och menar att vi har fri vilja samtidigt som att determinism råder.

Libertarianism

Libertarianisten säger att fri vilja existerar, att determinism inte råder men inte heller att saker och ting händer helt slumpvis (detta skulle ju också innebära att viljan är ofri). Istället för determinism hävdar libertarianen antingen att vi har en själ som är vårt medvetande och som existerar utanför den fysiska världen, eller så hävdar man att människan visserligen är enbart en fysisk varelse men att fri vilja ändå existerar oberoende av naturlagar. Man hävdar i båda fallen det som kallas agentkausalitet, att en handling inte uppstått mekaniskt pga naturlagar eller tidigare händelser utan att personen i sig är upphovet till sin handling.

Det finns flera uppenbara problem men denna hållning. Om det är är så att jag väljer en handling framför en annan oberoende av trosuppfattningar eller önskningar så verkar ju valet vara frikopplat från just mig, den som skulle vara ensamt ansvarig för handlingen. Det är också svårt att se hur libertarianismen går ihop med en vetenskaplig förståelse av världen. Hur skulle det kunna finnas en agentkausalitet som är frikopplad från allt annat i världen?

Mjukdeterminism

En mjukdeterminist är kompatibilist och menar att vi har en fri vilja och att determinism råder. Man verkar kunna få ihop denna teori genom att definiera fri vilja som att den existerar om man har möjlighet att göra det man vill. Man säger att fri vilja innebär att en handling har ett kausalt samband med önskningen att utföra handlingen. Vill jag äta en smörgås och jag har tillgång till ingredienserna och inget annat hindrar mig, ja då är jag fri att äta min smörgås. Att jag av fri vilja äter en smörgås beror på att jag utför den handling som hänger ihop med önskan om att äta en smörgås.

Mjukdeterminism verkar ducka för frågeställningen om hur tankar, önskningar, viljor och intentioner uppstår, istället flyttas frågeställningen till ett samband mellan handlingen och önskan, inte hur önskan och beslutet uppstår. Fri vilja, säger man, betyder att det är möjligt att göra det man nu skulle vilja göra. Mjukdeterminismen hamnar således i ett cirkulärt resonemang: fri vilja är att vara fri att göra det jag vill.

Min hållning

Våra medvetna handlingar verkar bero på våra intentioner som i sin tur verkar bero på vad vi tänker. Och vad vi tänker beror otvetydigt på sådant vi inte kan kontrollera, exempelvis världen omkring oss, vår uppväxt, våra fysiska förutsättningar, kemin i vår hjärna och så vidare. Med lite koncentration upptäcker man också att tankar inte kan väljas, de uppstår i medvetandet, kommer och går. Att välja tankar skulle kräva att vi tänkt dem innan vi tänkt dem. Mot den bakgrunden är det väldigt svårt att se hur de två olika begreppen ”fri” och ”vilja” hör ihop. Val gör vi bevisligen hela tiden. Vad jag menar är att vi inte är fria att välja vad vi väljer. Vissa hävdar att denna hållning är deprimerande och att moral skulle vara en omöjlighet om fri vilja inte existerar. En sådan slutsats verkar förhastad och jag kommer att återkomma till vilka konsekvenser frånvaron av fri vilja har för  etik inom PR och kommunikation.

Tills dess rekommenderar jag varmt denna bok.

Det ämne inom metafysiken som behandlar frågan om personlig identitet försöker svara på frågan: ”vad gör att en person som finns vid en tidpunkt är en viss person som existerar vid en annan tidpunkt?”

För min egen förståelses skull har jag sammanfattat mina anteckningar här vilket absolut inte ska ska läsas som någon heltäckande analys eller redogörelse. Detta är förenklat och övergripande.

Först är det viktigt att reda ut ett par begrepp om identitet. Man skiljer på numerisk och kvalitativ identitet på detta vis:

Man brukar också definiera begreppet person så (förenklat): en varelse med rationalitet och självmedvetande.

För en persons existens över tid säger kroppskontinuitetsteorin att det är det tillräckligt att en viss levande kropp fortsätter att existera. Man säger att en viss person A är numeriskt identisk med en förfluten eller framtida varelse som har As kropp. Bryts kroppen ner för att sedan bygas upp med samma eller identiska partiklar så har kontinuiteten brutits. En vanlig invändning mot denna teori är att man tänker sig en hjärna som transplanterats till en annan kropp. Skulle inte då minnen och karaktärsdrag föras med till den nya kroppen som då blir samma person som hjärnan? Detta leder in till hjärnkontinuitetsteorin: En viss person A är numeriskt identisk med den förflutna eller framtida varelse som har A:s hjärna.

En invändning mot båda teorierna ovan är att allvarliga sjukdomar, t ex alzheimers verkar kunna få personer att sluta existera trots att samma kropp eller hjärna finns kvar. ”Han är inte samma person” brukar anhöriga säga om den som blivit sjuk.

Den psykologiska kontinuitetsteorin säger att det som gör en viss person A till samma person över tid är att det finns en psykologisk kontinuitet mellan A vid olika tillfällen. Om A idag har minnen och karaktärsdrag som beror på vad A upplevde eller var vid ett tidigare tillfälle så råder psykologisk kontinuitet. Till skillnad från teorierna ovan så tillåter psykologisk kontinuitet teleportering. Det gör inget om molekylerna i en kropp vid ett tillfälle bryts ner för att senare uppstå på månen. Vad som har betydelse är om den varelse som återuppstår har psykologisk kontinuitet med den som bröts ned, då är det samma person. Notera att detta är omöjligt för teorierna om kropps- och hjärnkontinuitet.

Psykologisk kontinuitet brukar problematiseras genom att tala om fission. Låt säga att min hjärna delas i två, höger och vänster. Sedan transplanteras halvorna in i två olika kroppar (vi kallar dem herr Vänster och herr Höger) som båda vaknar upp och har psykologisk kontinuitet med den varelse som först bestod av båda hjärnhalvorna. Nu blir vi tvungna att gå med på att både herr Vänster och herr Höger skulle vara samma person som jag, innan operationen. Detta blir märkligt, eftersom de båda därmed också skulle vara samma person. Betrakta detta: A = jag, B = herr Vänster, C = herr Höger. Om det är sant att A = B och A = C så måste det även vara sant att B = C. Det bli en absurditet. Man kan exempelvis se framför sig att herr Vänster och herr Höger bryter arm och att någon av dem vinner. Det är ju då inte båda som vinner.

Man kan lösa detta genom att säga att numerisk identitet råder så länge psykologisk kontinuitet råder mellan en viss person A och en framtida varelse så länge det inte finns en ytterligare varelse som också har psykologisk kontinuitet med A. I sådant fall upphör A och två nya personer börjar existera.

I sin bok Metaphysics skriver Peter Van Inwagen ”Let the reader be warned. It must be evident that I am unable to enter into the smallest degree of imaginative sympathy with those who deny that there is such a thing as objective truth”.

Jag har svårt att hitta ett annat citat som bättre beskriver min egen position i frågan om Realism vs. Relativism. Eller som det brukar kallas, Realism vs. anti-Realism.

Realism är uppfattningen att våra påståenden och trosföreställningar om hur världen är antingen är sanna eller falska samt att det finns en värld som är som den är oberoende av påståenden och trosföreställningar. ”Jorden är rund” är sant eller falskt oavsett om vi människor känner till hur det är med den saken, detsamma gäller givetvis ”gud finns” eller ”Mälarens maxdjup är 76 meter”. Påståenden har enligt Realismen alltså ett sanningsvärde, med vissa undantag, t ex: ”knirpen är mjuk” har inte ett sanningsvärde eftersom meningen saknar innehåll, vad är en knirp? Likaså saknar väldigt vaga påståenden sanningsvärde, exempelvis: ”stenen är stor”. I jämförelse med vad? Sådana meningar är i sig själva semantiskt meningslösa och saknar därför sanningsvärde. (Idealism är förenlig med Realism, dock inte med yttervärldsrealism. Idealismen säger ju att det är objektivt sant att vad som existerar beror på olika medvetandens förnimmelser, yttervärldsrealism är uppfattningen att det finns en yttervärld helt oberoende av medvetande)

Anti-Realismen menar att det inte finns något som är objektivt sant eller falskt. Istället existerar bara människors sociala konstruktioner.

Anti-Realisten skulle säga att påståendet ”planeten jorden är rund” inte är objektivt sant. Det är så, säger man, att vi har uppfunnit begreppet ”planeten jorden” för att det fyller vissa sociala behov eller funktioner. Rundhet är den term vi är överens om beskriver ”planetens jordens” form, vi hade lika gärna kunnat komma överens om någon annan definition. Av detta följer alltså enligt anti-Realisten att ”Planeten jorden är rund” inte är objektivt sant utan en social konstruktion.

Nu skulle troligen de flesta anti-Realister hålla med om att det är sant att ”jorden är rund”. Men detta skulle inte innebära något annat än att en sådan beskrivning passar in med vår erfarenhet, att den fungerar. ”Jorden är platt” är ett påstående som inte passar in med vår erfarenhet och är därför falskt. (Men var inte jorden rund även då den vanliga uppfattningen var att jorden var platt?)

En invändning mot detta är att människor ju verkar ha upptäckt planeten jordens form just för att planeten jorden har den form den har, inte för att vi plötsligt börjat tala om den på ett visst sätt. Jag går gärna med på ordens sociala funktion och hur vi skapat dem, men ett konstruerat begrepp kommer att peka ut ett visst objekt som har vissa speciella egenskaper oavsett sociala konventioner, påståenden eller trosföreställningar.

Hur ska man förstå ”det finns ingen objektiv sanning”? Är inte detta i sig ett påstående om en objektiv sanning och därmed en motsägelse? Det verkar som själva grundpremissen för anti-Realism är en motsägelse som får mig att undra om det någonsin kunnat existera en konsekvent anti-Realist. Detsamma gäller påståendet om att det som är sant är det som fungerar. Är detta sant objektivt eller bara för relativisten själv?

Om det är sant att människor i olika kulturer tror på olika saker är det väl objektivt falskt att alla människor tror på samma sak?

På fritiden pluggar jag praktisk filosofi på Stockholms Universitet och har under hösten betat av kurser i både argumentationsanalys/logik och normativ etik. Just nu är vi i slutfasen av kursen Metaetik och saker och ting blev just mycket svårare. För att summera kursen och för att själv öka min förståelse för ämnets olika begrepp och teorier tänker jag försöka skriva ett antal inägg om de huvudsakliga inriktningarna inom ämnet. Jag tänker också ringa in vad jag själv ser som den rimligaste hållningen bland teorierna.

Här nedan följer en förenklad översikt av teorier och positioner inom metaetik och kommande inlägg kommer på ett eller annat sätt behandla dem allihop. Det blir ett hopkok av föreläsningsanteckningar, lärdomar från böcker och egna funderingar.

Emotivism

Inom metaetik kan man fråga sig om moraliska yttranden är påståenden. Yttranden som även är påståenden kan exempelvis vara ”jorden är rund” eller ”det finns kratrar på månen” eller varför inte göra ett påstående om hur många syreatomer som fanns i Napoleons sista utandning. Gemensamt för dessa yttranden är alltså att de är påståenden. Man kan på samma sätt fråga sig om yttranden om moral är påståenden. En emotivist skulle svara nej. Emotivim säger att yttranden om moral är detsamma som att yttra en känsla inför någonting. Ungefär som yttandet ”Aj!”. ”Aj” är i sig inget påstående utan bara ett yttrande om ett tillstånd och likadant hävdar emotivism att det förhåller sig med yttranden om moral. Om jag exempelvis skulle säga ”det där är bra” så skulle emotivisten säga att man menar ungefär ”det där, hurra!”. Likadant är det om jag skulle säga att något är dåligt, ”det var fel att ljuga på mötet” är ungefär som att yttra ”lögnen på mötet, buu!”. Själv är jag inte emotivist. Vi människor undrar faktiskt om vad som är rätt och fel, vi resonerar kring det och jag tycker att det verkar som om värdeomdömen faktiskt är påståenden.

Misstagsteori (error-theory)

Om man går med på att yttranden om moral är påståenden har man nu att ta ställning till om sådana yttranden ibland kan vara sanna. Det verkar ju onekligen så. I vardagen beter vi ju oss som om våra moraliska påståenden faktiskt ibland kan vara sanna. Faktum är att vi oavbrutet gör värdeomdömen och håller dem för sanna. Misstagsteorin säger att vi med värdeomdömen gör anspråk på värdefakta, men att det inte egentligen inte finns några sådana värdefakta och att våra värdeomdömen därmed alltid är falska. Misstagsteorin går så att säga under rubrikerna vädeobjektivism kombinerat med nihilism.

Värderealism

Håller man inte med misstagsteorin återstår att gå med på att påståenden om moral faktiskt ibland kan vara sanna. I sådana fall finns det moraliska fakta i världen. Men vad är i så fall är sådana fakta, det blir nästa fråga. Antingen ser man fakta om moral som naturliga eller som icke-naturliga.

Naturalistisk värderealism

Den naturalistiska värderealismen är antingen semantisk eller ontologisk. Semantisk naturalism är en teori om vad vi menar när vi gör värdeutlåtanden. Man säger att ont/gott, rätt/fel är det samma som något annat naturligt faktum. Vilka naturliga fakta man avser är naturalistiska filosofer givetvis inte överens om. Den självbiografiska teorin säger till exempel att ”detta är bra” betyder samma sak som ”jag gillar detta”. Den demokratiska teorin innebär att ”detta är bra” är detsamma som ”gillas av majoriteten i min kulturkrets”. Man ska här förstå uttrycken som helt synonyma ungefär på samma sätt som ”kvadrat” är synonymt med ”liksidig rektangel”. Utilitaristen Jeremy Bentham hävdade att ”good” är detsamma som ”pleasure”. Här menar man alltså att ”gott” betyder samma sak som ”leder till njutningsfulla upplevelser”. Man säger alltså inte att en något är gott i kraft av att det leder till njutning, det man säger är att godhet betyder samma sak som ”leder till njutning”. (Att godhet skulle vara detsamma som att leda till njutning tycker jag verkar konstigt. Sadistens njutning beror ju exempelvis på att tillfoga andra smärta). Det finns en rad invändningar mot naturalismen, bland annat Humes lag och den öppna frågans argument. Min intention är att återkomma till invändningarna i kommande inlägg.

Ontologisk värderealism säger att värdeegenskaper (t ex egenskapen godhet) är identiska med naturliga egenskaper, men att värdetermerna inte är synonyma med naturalistiska fraser. Här menas att värdeegenskaper är fakta som vi kan nå kunskap om och som går att beskriva i icke-värdetermer.

Icke-naturalistisk värderealism

Denna form av värdeobjektivism hävdar precis som naturalism att ytranden om moral är påståenden som ibland kan vara sanna men med skillnaden att värdefakta inte har med naturliga fakta att göra. Istället hävdar man att dessa fakta är sui generis, av ett eget slag. Enligt värdeobjektivismen är inte egenskapen ”dålig” detsamma som t ex ”leder till lidande”, man skulle istället säga att ”dålig” betecknar en icke-naturlig egenskap, ”egenskapen dålighet”.

Konstruktivism

Enligt realism så skiljer man mellan vad som är fakta och vad vi vet om denna fakta. Det kan enligt realismen förhålla sig på ett sätt (t ex hur många myggor som existerar i världen exakt nu) utan att vi vi känner till detta (enligt mig en helt rimlig utgångspunkt). På samma sätt menar realismen att det finns moraliska fakta (hur de nu är) oavsett vad vi känner till om dem. Konstuktivismen säger istället att det finns moraliska sanningar men att de är beroende på proceduren för att ta reda på dem. Kort sagt hävdar man att moraliska faktum bestäms av en ideal observatörs reaktioner. En ideal observatör är en allvetande varelse utan särintressen som kan ”visualisera” eller ”levandegöra” alla fakta och saknar känslor som t ex svartsjuka, agg osv. Denna observatör upptäcker inte moraliska fakta, istället är moraliska fakta detsamma som en ideal observatör skulle känna inför en specifik företeelse.

Relativism

Begreppet relativism är väldigt knepigt. Många använder sig av det utan att med tydlighet visa vad det är man menar i olika sammanhang. Jag går inte in på det djupare nu utan återkommer till relativism i senare inlägg. Här följer en kort beskrivning av olika typer av relativism.

Trivial relativism

Det som är bra för den ene kan vara dåligt för den andre. Det som upplevs på ett sätt för den ene kan upplevas på ett annat sätt av en annan. Att glaset är halvtomt för Herbert men halvfullt för Henrietta är fullt förenligt med att det finns ett ”fact of the matter” om vattenmängden i glaset. Man kan också uttrycka det så att det är objektivt sant att glaset är halvtomt för Hubert och att det är halvfullt för Henrietta. Detta är trivialt och (i sammanhanget) ganska ointressant.

Deskriptiv relativism

Här konstaterar man att det finns fundamentala oenigheter i värdefrågor mellan människor (eller grupper). Herbert tycker att dödsstraff är rätt Henrietta tycker att det är fel. Det är inte alls säkert att skillnader som till en början verkar fundamentala verkligen är det. Det kan ju vara så att Herbert och Henrietta har olika (empiriska) föreställningar om vad som åstadkommer ett tryggt samhälle och att de är rörande överens om att det är vad som ska uppnås. Med det sagt kan fundamentala skillnader i värdefrågor finnas, vilket inte säger något om vad som är rätt och fel. Man gör helt enkelt konstateranden om att skillnader finns och positionen är rent deskriptiv. En deskriptiv relativist kan alltså konstatera att slaveri inom en viss specifik kultur anses/ansågs rätt, utan att gå med på att slaveri någonsin varit rätt eller ens rätt för de som ingår i den kulturkrets som anser/ansett att slaveri är rätt.

Semantisk värderelativism

Här menar man att värdetermer är knutna till referenssystem. Rätt är det som anses rätt enligt det referenssystem som används i min kultur. Eftersom det är en semantisk teori försöker den påstå vad vi menar när vi använder värdetermer som ont och gott, rätt och fel. Enligt semantisk värderelativism är dessa två påståenden helt förenliga: ”slaveri är moraliskt acceptabelt”, ”slaveri är inte moraliskt acceptabelt”. Teorin innebär att man med sådana uttalanden egentligen säger ”slaveri är moraliskt acceptabel enligt referenssystemet (i min kultur)” eller i det senare fallet  ”slaveri är inte moraliskt acceptabel enligt referenssystemet (i min kultur)”. Detta blir förenligt så länge talarna ingår i olika kulturer. Enligt teorin så är en handling rätt bara för att den anses rätt enligt referenssystemet inom den kultur den utförs. (Med en sådan definition är det alltså fel att kämpa emot slaveri inom en kultur där slaveri är accepterat. Det verkar inte stämma.)

Generell normativ relativism

Detta är en normativ hållning som innebär att en person bör handla enligt de värderingar som råder inom personens egen kultur. Man menar alltså att en och samma handling kan vara rätt om den utförs av en person inom kultur A men fel om den utförs av en person inom kultur B.

Speciell normativ relativism

Även detta är en normativ uppfattning som säger att man inte bör blanda sig i eller kritisera moraluppfattningar som råder i andra samhällen eller kulturer. Man bör alltså inte enligt denna hållning försöka förhindra någon inom en annan kultur att handla på ett sätt man själv tycker är fel. Den starkaste varianten av speciell normativ relativism säger även att man inte alls ska kritisera eller ta avstånd från handlingar man tycker är fel. Invändningarna går ut på att det faktiskt kan vara befogat att försöka kritisera och förändra moraluppfattningar, exempelvis ”slaveri är bra” eller ”stening är ett acceptabelt straff”. Man kan mycket väl kritisera relativismen på detta sätt och ändå ha en generell toleransprincip som tumregel.

Metaetisk värderelativism

Denna position säger att sant eller falsk inte är absolut eller universellt utan alltid är relativt till en viss kultur. Detta står i rak kontrast till värdeobjekticvismen (både realism och misstagsteorin) som ju säger att värdeomdömen är sanna eller falska oavsett vad människor vet om sådana fakta. Man brukar påstå att med värderelativism är enkelt att förstå moraliska oenigheter (men det är minst lika enkelt med andra metoder). Man brukar också säga att det inte finns några absoluta sanningar alls, utan att all sanning är relativ. Detta är ett cirkulärt argumenterande eftersom det att påstå att allt är relativt i sig är ett påstående om hur det faktiskt förhåller sig. En konsekvent relativist måste här gå med på att ”det finns överhuvudtaget inga absoluta sanningar” bara är sant för den som uttalar detta, vilket gör resonemanget tomt.

Jag tycker att toleransprincip är en bra tumregel och har samtidigt svårt för relativism av flera anledningar, inte minst eftersom den inte håller logiskt. Man kan också fråga sig vad som definierar den kultur en person ingår i, är det inte så att en person kan ingå i flera olika kulturer samtidigt? Vad är det som gäller; landet, kommunen, fotbollsklubben, kyrkan, partiet eller familjen? Och kulturer verkar inte vara statiska, de verkar förändras av just personer som bryter gällande normsystem inom dem.

More to come

Ok, detta var en översiktlig beskrivning av hållningar inom metaetik, det saknas en rad olika begrepp och argument för och emot. Och jag tänker att Värdeobjektivism borde ha fått sin egen rubrik. Min ambition är att skriva om detta i kommande inlägg. I all enkelhet för att sortera tankarna och öka min egen förståelse.

Klassiker från ett av mina absoluta favoritalbum, Death before Disko – Christian Morgenstern. Denna har en given plats i kategorin ”världens bästa musik” – They just don’t make ‘em like this anymore.

Morgenstern dog alldeles för tidigt, endast 27 år gammal i sin lägenhet i Köln.

En av de mer spännande filosofiska frågorna är den om fri vilja. Den verkar åtminstone vara något av en vattendelare. Finns det anledning att tro att vi människor har kontroll över våra beslut och är vi författare av våra egna tankar? Det verkar inte så.

Vi upplever kontroll över våra val men vad är det som gör att vi står inför just dessa val, och vad påverkar oss i de val vi faktiskt medvetet upplever att vi gör? Vi är alla ofrånkomligen offer för hur världen är – vi kan inte kontrollera våra gener, signalsubstanser i hjärnan eller andra medfödda förutsättningar. Vi har heller ingen makt över externa omständigheter som t ex var vi föddes, i vilken kultur, av vilka föräldrar osv.

Både modern vetenskap och logiskt resonerande verkar slå hål på idén om en fri vilja. Tankar och viljor dyker upp som om de kom från ingenstans, hur de dyker upp i medvetandet verkar ingen ha svar på men det verkar helt klart vara så att vi inte själva kan bestämma vilka tankar och viljor vi har.

Om vi själva ska kunna bestämma över våra egna tankar krävs att vi kan tänka på vad vi ska tänka på. Då måste vi alltså kunna tänka på vad vi ska tänka på innan vi tänkte på det. Något sådant är tveklöst utom vår förmåga.

Vi verkar alltså leva i en illusion om att vi har fri vilja. Vi upplever fri vilja även om vi inte har den. En sådan insikt öppnar för förändrat etiskt tänkande. Inte minst för oss som systematiskt arbetar med att förändra människors beteende i och uppfattningar om världen, det får blir en egen artikel en annan gång.

Få människor lägger fram resonemang med sådan tydlighet som Sam Harris. Här talar han om illusionen fri vilja. Han har även skrivit en kortare bok i ämnet.

Är jämställdhet i näringslivet bra i sig eller ska tillväxtresultat bevisa tesen att mer jämställdhet är bra? Ska man tro Sveriges Marknadsförbund gäller det senare, vilket är att skjuta en vettig diskussion om jämställdhet i sank. Faktum är att ett sådant synsätt snarare riskerar att skada ett modernt jämställdhetstänkande.

När Millward Brown häromdagen presenterade årets lista över världens högst värderade varumärken blev nog få förvånade över Apples förstaplacering. Mer oroväckande är att blodtörstiga Marlboro tar sjunde plats vilket tydligt visar att mordisk intention inte bara är accepterat inom näringslivet utan även värderas högt.

Efter att listan presenterats och en snabb reflektion sagt oss att tekniken spelar allt större roll i våra liv (tjena Sherlock!) kommer så ett på ytan väldigt positivt konstaterande:

Studien ger också belägg för tesen att fler kvinnor i ledande position ger framgång. 77% av de varumärken som återfinns på listan har kvinnliga styrelsemedlemmar och det genomsnittliga värdet på dessa varumärken är det dubbla jämfört med de utan kvinnor i styrelserummen. Dessutom har varumärken med kvinnliga styrelsemedlemmar betydligt större tillväxt.

Det tyckte jag lät väldigt bra… tills jag inte tyckte det längre. Låt oss försöka förstå vad detta synsätt står för på ett djupare plan.

Är rimligt att tro att den ökade tillväxten beror på att kvinnor återfinns på ledande positioner, eller kan det vara ett sammanträffande? För att svara på den frågan måste vi nog backa bandet ytterligare för att ta reda på om kön överhuvudtaget är relevant i sammanhanget.

Gör tankeexperimentet att läget av någon anledning skulle vara det omvända, att varumärken med kvinnliga styrelsemedlemmar inte visade ”betydligt större tillväxt”, eller nolltillväxt, eller (hemska tanke) förlust. Är det då stöd för tesen att fler kvinnor i ledande positioner ger förlust? Givetvis inte. Det är självklart andra faktorer som påverkar och vilka de är kan vara nog så svårt att avgöra. Praktiskt taget omöjligt skulle jag säga. Eller vågar någon påstå att de har fullständig kunskap om och kontroll över alla de faktorer som avgör hur bra ett bolag eller varumärke mår? Det är en närmast religiös tanke att någon människa eller grupp skulle kunna vara såpass allvetande.

Kvinnlig intuition

Men kan det då finnas något som kvinnor kan tillföra styrelserum som inte män har? Givetvis kan kvinnor ha andra infallsvinklar än män och det verkar inte kontroversiellt att påstå att dessa snarare har kulturella och sociala ursprung snarare än biologiska. Det är självklart bra med fler perspektiv för att skapa förändring. Men dessa perspektiv sitter med största sannolikhet inte i ett biologiskt faktum vid namn vagina. Det skulle i så fall vara en närmast Ranelidsk förklaring.

Vill man gå den vägen måste man hävda att det finns en form av kvinnlig intuition som inte män besitter. Denna idé har länge använts för att bevara en reaktionär kvinnosyn med fokus på hemmets domäner och liten tillgång till ”männens värld”. Kvinnlig intuition  är en vidskeplig idé som är lika föråldrad och förödande för jämlikhet som idén om att människor med mörk hud har rytmen i blodet.

Det borde vid det här laget vara tydligt varför kvinnors existensberättigande i en traditionellt manligt dominerad värld inte bör bedömas utifrån ett bolags framgång eller motgång. Det är ett kontraproduktivt sätt att argumentera för jämställdhet.

Jämställdhet i styrelser är bra av samma anledning som jämställdhet är bra i alla andra sammanhang i samhället: könet är irrelevant i fråga om människovärde och förmåga och därmed ska alla personer ha samma förutsättningar, rättigheter och skyldigheter. Punkt.

Idag snubblade jag till min stora glädje över en speciellt fin liten film. Den heter Crazy Watering Can och är en underbar betraktelse komponerad av Vania Heymann, en människa jag inte vet något mer om än att han uppenbarligen är skicklig med kameran och har en sund inställning till vördnad.

Crazy Watering Can from vania heymann on Vimeo.

Den som mot förmodan inte greppat filmen rekommenderas dessa texter om korsfästelse och om skendränkning.

…Eller rättare sagt, vem litar du på?

–Förtroende fungerar inte som krockkudde om företag klantar sig. Tvärt om. Det ger högre förväntningar. Så sa Magnus Söderlund, professor vid Handelshögskolan när Edelman Stockholm idag presenterade de svenska siffrorna i undersökningen Trust Barometer 2012, snyggt inramat med flera intressanta talare som gav sin egen analys.

Mot bakgrund av Söderlunds konstaterande kanske den nervöse drar slutsatsen att det gäller att hålla nere förväntningar för att senare kunna överträffa dem. Det är dock att förenkla diskussionen rejält.

#Trust2012SE

Vi tar varje dag en mängd blixtsnabba beslut på magkänsla. Det är i regel helt irrationella beslut som bygger på vår upplevda uppfattning om hur världen är. Uppfattningar som givetvis kan vara helt felaktiga, snurriga och ologiska trots att vi upplever en situation som kristallklar.

Forskaren och författaren Dan Ariely ligger bland annat bakom boken Predictably Irrational som behandlar behavioral economy eller psykologisk ekonomi på svenska.

Ariely har en viktig slutsats i filmen; om vi kan förstå människans irrationella beteende och dess negativa konsekvenser så kan vi i praktiken börja tänka på hur vi kan förbättra världen.

Denna insikt är viktig på flera plan

• I yrkesrollen som marknadsförare kan vi akta oss för att själva ta irrationella beslut genom att skapa arbetsmetoder som tar hänsyn till våra egna fördomar om världen. Vi kan också lära oss mer om hur människor tar beslut och därmed anpassa erbjudanden och kommunikation därefter.
• Genom att förstå vår egen omedvetna vana att konstruera mönster och orsakssamband där det inte finns några kan vi undgå att bli lurade av dåliga idéer. Vi kan exempelvis på ett rationellt plan förstå hur logiska felslut fungerar som argument för  tro på övernaturliga fenomen.
• Just det faktum att vi på ett rationellt och medvetet plan kan förstå hur irrationellt vi beter oss ger gott hopp om framtiden. Bara om vi förstår hur och varför vi vi beter oss på ett skadligt sätt för miljö, ekonomi och medmänniskor kan vi skapa system och rörelser för att förändra vår situation.

Inom behavioral economics talar man bland annat om hur vi upplever olika situationer beroende på vad vi vet om omvärlden och om andras välstånd. Upplevelsen är alltså relativ och beror på omständigheter vi själva inte kan kontrollera. Det är dock viktigt att påpeka att denna typ av relativitet inte ska förväxlas med den postmoderna relativismen som felaktigt hävdar att precis allt kan definieras som relativt och att ingenting någonsin kan beskrivas i absoluta termer. Exempelvis finns gravitationskraften även om vi och alla våra vänner inte tror på att den finns. Vi blir smärtsamt medvetna om dess existens i den stund vi testar gravitationen från fjärde våningen. Den postmoderna relativismen är i sig själv en motsägelse; hävdar man att allt alltid är relativt har man uttalat en absolut definition, med andra ord ett cirkelargument.

Det fullkomligt ologiska i det postmoderna förhållningssättet kan givetvis förstås på ett rationellt plan. Psykologisk ekonomi visar hur irrationella vi är, så som vi faktiskt beter oss istället för hur vi tror eller upplever  att vi beter oss.

Speciellt viktig och användbar kunskap med andra ord.