I artikeln får vi lära känna det nystartade svenska företaget FBlikes.se som garanterar 500 ”gillanden” för 590 kronor, 25 000 Facebookfans kostar 9.000 kronor. Det är värt att fundera på innebörden av detta och andra, mer sofistikerade aktiviteter som följer samma mönster. Visa att ditt företag är pålitligt och omtyckt, lockar FBlikes.se. Hur det ska gå till genom att köpa sina vänner är naturligtvis obegripligt.

Först och främst bör vi fundera på vänskapens värde när den bygger på en ekonomisk transaktion. Hur mycket vän är du för 36 öre? En köpt vän är ingen riktig vän. Vi kommer aldrig att lita på varandra. Tilliten i nöd är lika med noll. Glädjen vid framgång är inte delad.

Vad innbär egentligen köpta relationer? Låt mig göra en liknelse. Den är inte perfekt men tillräckligt talande för att illustrera vad det snitsiga erbjudandet egentligen innebär.

Mellanhanden

På resande fot är det möjligt att bekanta sig med storstädernas mörkare områden. Istergade i Köpenhamn, Rossebuurt i Amsterdam. I dessa områden kan man köpa relationer och det verkar inte kontroversiellt att påstå att transaktionerna i dessa områden på ett djupare plan är värt mycket lite för de inblandade. Utom för ”mäklaren”. Den som står emellan säljare och köpare förmedlar kontakter och tar sin oförtjänta del av kakan. Koppleri verkar ur ett sådant perspektiv både vara simpelt och lönsamt.

Risken med att köpa gillare på facebook är att du och dina nya fans kommer att ha lika mycket utbyte av varandra som den prostituerade och torsken har när helgen lider mot sitt slut och söndagens familjemiddag annalkar. Det är också värt att begrunda vem hallicken är i denna historia.

I den stund vi utbrister; ”vi vill ha fler gillningar” bör vi omedelbart ställa den uppenbara följdfrågan ”På vilket sätt ska vänskapen bli värdefull för oss och för de människor som klickat på gilla?”

Lennon & co fattade för länge sedan.

Tveksam modell

Precis som tron på Pärleporten är betalväggen som affärsmodell dåligt förankrad i verkligheten. En betalvägg skapar vissa intäkter men det ska ställas emot exempelvis drifts- och utvecklingskostnader för prenumerationer. Och oavsett om eller hur man har tänkt är lösningen ett säkert sätt för medier att garantera sig själva färre läsare eller tittare. Man säkerställer alltså att minska sin volym av den enda hårdvaluta som kan tänkas relevant, hur man än tänker sig lösa intäktsproblematiken.

Varför kallar man då betallösningen för Pärleporten? I Dagen svarar marknadschefen Claes Parsmo såhär:

När man har förbrukat sina fem fria artiklar och står inför valet att teckna en prenumeration eller ett gästkonto med vissa begränsningar så vill vi mana till ett leende och ett skratt.

Låt oss för en stund fundera över idén om Pärleporten och se om inte skrattet ganska snart fastnar i halsen. Pärleporten är den informella benämningen för porten till himmelriket enligt vissa kristna samfund. Det är inspirerat av en beskrivning av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken 21:21. Och de tolv portarna utgjordes av tolv pärlor; var särskild port utgjordes av en enda pärla.

Till himmelriket har som bekant vissa tillträde, medan andra nekas. De som inte passar in måste därmed bege sig till helvetet. Det viktigt att förstå innebörden av denna tro och vad det är man önskar andra människor: De som inte lever/tycker/tänker/ligger som jag förtjänar att dömas till helvetet i evig plåga. Denna idé är givetvis fullständigt horribel.

Himmelriket en affärstransaktion

Dagen tar alltså betalt för att man ska få komma igenom pärleporten. Varför inte gå hela vägen i de osmakliga liknelserna och lansera ett digitalt avlatsbrev?

Vissa likheter finns dock mellan Dagens betalvägg och idén om pärleporten. Det finns inga rimliga skäl att tro att himlen eller helvetet väntar oss när vi dör. Det är en naiv och okunnig idé som går ut på att vissa ska få komma in medan andra lämnas utanför eller hänvisas till våningen nedanför. Lika naivt är det att tro på betalväggen som affärsmodellernas frälsare.

Crazy Watering Can from vania heymann on Vimeo.

Den som mot förmodan inte greppat filmen rekommenderas dessa texter om korsfästelse och om skendränkning.

Givetvis kan människan vara god utan gud och vidskepelse är allt annat än harmlöst. Ett aktuellt, obehagligt och tydligt exempel är exorcist-åtalet i Borås som visar hur vidskepliga idéer får farliga konsekvenser.

“You don’t get to advertise all the good that your religion does without first scrupulously subtracting all the harm it does and considering seriously the question of whether some other religion, or no religion at all, does better. ”
― Daniel C. Dennett

För dryga tio år sedan separerades på pappret stat och kyrka i Sverige. I praktiken sitter de nära i knät på varandra, vilket det finns flera exempel på, exempelvis kyrkoavgiften. Och i prinsess-yran dyker gammal vidskepelse upp tillsammans med startskottet för indoktrineringen av lilla Estelle. Vi gör just nu ett undantag från människors lika värde på ett högt principiellt plan.

Vittnesbekräftelsen – det tokroliga

I morse hölls en vittnesbekräftelse där statsministern, talmannen, riksmarskalken och överhovmästarinnan kontrollerade att det nyfödda däggdjuret inte är en så kallad bortbyting. Dessa relativt intelligenta personer har alltså den viktiga uppgiften att kontrollera så att inte ett troll, en älva eller djävul bytt ut barnet, exempelvis mot ett litet trollbarn. Det lömska med bortbytingar är enligt myten att de ser likadana ut som själva originalbarnet och man kan fundera på om Reinfeldt och Westerberg fullföljde traditionen och kokade gröt i ett äggskal. Just detta ska tydligen göra trollen alldeles vilda och lämna tillbaka människobarnet.

Gröt eller inte gröt, det intelligenta och riktiga hade givetvis varit att lugnt och sansat strunta i en sådan vidskeplig rit, om inte annat för att markera att den svenska statsapparatens oberoende.

Te Deum – det allvarliga

Senare under dagen hölls tacksägelsegudstjänsten, Te Deum. Visst kan det verka märkligt att fira vår framtida statschef på detta sätt men det är tråkigt nog helt logiskt. Lilla Estelle kommer nämligen inte att få välja sin egen livssyn. Hon kommer att vara en del av kungahuset och därmed måste hon, enligt grundlagen, uppfostras enligt den Augsburgska bekännelsen.

Nu kommer nya lill-sessan kommer troligen växa upp i välstånd och trots allt kanske inte ha en extremt religiöst präglad uppväxt. Då kan man undra om inte grundlagen är viktigare än att vi kan strunta i den lite som vi vill. Ett bättre förslag är att ta bort det religiösa kravet helt och hållet. Det sunda förhållningssättet är givetvis att Estelle inte ska indoktrineras i en specifik religion och att både hon och Kungen får tänka fritt och byta livssyn utan att förlora jobbet. Samtidigt slipper vi devalvera grundlagen.

Principen

Jag har svårt att tänka mig en mer omoralisk hållning än att begränsa människors tankefrihet. I den ingår att få tänka/tro som man vill och även att inte tro. Grundpelarna i de tre världsreligionerna säger tvärtom; att man inte får tänka annorlunda, enligt regelböckerna får man ju faktiskt inte ens ifrågasätta. Religiösa dogmer, riter osv kan aldrig få övertrumfa mänskliga rättigheter och ett sekulärt samhälle ska skydda individer från myternas konsekvenser. Religiösa idéer ska ifrågasättas lika mycket som vilken annan idé som helst, utan undantag.

Antingen man är rojalist eller längtar efter republik är kungahuset en symbol, både hemma och internationellt. Det är enkelt att se hur arvsmonarkin är ett uttryck för ett odemokratiskt förhållningssätt. Men framförallt visar oss monarkin det absurda i att känna stolthet över sin nationalitet. Låt oss titta lite närmre på innehållet i denna symbol.

Unken Stolthet

Uppfattningen att kungahuset är en positiv symbol för Sverige bygger på att låta kungahuset definiera svenskhet som något unikt och att tillhörigheten till detta unika ska värdesättas. Kungahuset blir därför en symbol över stoltheten att vara svensk, att tillhöra nationen Sverige. Stolthet över nationstillhörighet är nationalism och farorna med nationalism tål att upprepas många gånger.

Att just du och jag är svenskar är en slump och man kan därför fråga sig varför någon överhuvudtaget skulle vara stolt över att vara svensk. Känslan av stolthet är förtjänad, alltså en känsla som tillskrivs en prestation, att ha åstadkommit någonting. Stolthet är med andra ord inte något som bör byggas på slump eller tur. Det faktum att en människa råkar vara svensk är inte en bedrift och därför finns ingen anledning för någon svensk att känna stolthet över sin nationella tillhörighet.

Man kan mycket väl vara glad över den plats slumpen har gett. Men stolthet över nationer, folkslag och nationaliteter, det är farliga grejer.

PR-myten

Ett vanligt argument för monarkin är att det skulle vara en positiv PR-maskin för Sverige. Detta är inte sant. För att överhuvudtaget kunna göra denna bedömning måste man bestämma sig för vad PR-apparaten ska åstadkomma och sedan utvärdera om resultatet är gynnsamt. Svenska kungahuset skapar i bästa fall en tokrolig stollig bild av Sverige. Det blir dock direkt obehagligt när man hyllar religiösa diktatorer.

Jag kan mycket väl föreställa mig  en långt mer effektiv PR-maskin för nationen Sverige än kungahuset. Det blir enkelt att se om man ställer investerade pengar mot andra möjliga investeringar som kan förväntas ge andra resultat. I praktiken kan man exempelvis satsa pengar på sport och kultur vilket skulle kunna generera mer positiv uppmärksamhet för samma pengar, både på lång och kort sikt.

Att själva kungen är stollig är i sig inget argument för republik. Men vi kan åtminstone vara helt säkra på att ett kungahus inte är en garant för gynnsam PR.

Religionsfriheten inget för kungligheter

Varken Victoria eller den nya prinsessan omfattas av den svenska grundlagsskyddade religionsfriheten. En medlem av kungahuset måste enligt successionsordningen bekänna sig till den ”rena evangeliska läran”. Detta innebär i praktiken att den nya prinsessan måste uppfostras enligt ett kristet evangeliskt idésystem. Mer specifikt den Augsburgska bekännelsen som sedan 1500-talet utgör en stomme i Svenska kyrkans lära, och fördömer ”alla kätterier”, alltså andra idéer om hur världen är beskaffad.

I Sverige är religionsfriheten grundlagsskyddad. Även mänskliga rättigheter värnar rätten att tycka och tänka som vi vill. Den verkliga fördelen med verklig religionsfrihet är individens rätt att slippa religiös eller vidskeplig indoktrinering. Om vi menar allvar med tankefrihet och rätten att själv få välja livsåskådning är det fullständigt absurt att påtvinga barn religiösa idésystem.

Man kan förundras över detta:

Den nya prinsessan är en del av symbolen för Sverige: ett kungahus som värnar nationalism, skapar negativ publicitet och förvägrar barn sin tankefrihet.

Mysigt va?

Precis som jag nämner i Dagens Media idag är det spännande med en global tävling där vi har möjlighet att se hur stora globala varumärken kommunicerar på lokala marknader, efter lokala förutsättningar. Spännande är också att många olika typer av byråer kan tävla. De bärande idéerna måste bygga på social interaktion i digitala medier men många discipliner är välkomna, alltifrån reklam till event och PR.

I juryarbetet kommer jag att hålla extra utkik efter vägen fram till kreativ lösning. Även kreativiteten ska bedömas men min hållning är att resonemanget bakom måste hålla hela vägen från problemformulering via analys och insikt till resultatuppföljning.

Innan 4 april ska bidragen vara inlämnade och 24 maj presenteras vinnarna.

Pseudodebatten är i full gång och startskottet Bengt Ohlsson är en grinolle som argumenterar oärligt. Benke och hans polare begår argumentationsfelet ”guilty by association”. Medvetet eller inte, det blir ändå fel. Den som orkar tänka till i åtminstone någon minut upptäcker felet direkt; kulturvänster är inte ett begrepp ”kulturarbetare” automatiskt ställer sig bakom vilket gör att Benke med vänner klumpar ihop människor på ett fult sätt.

Jag skulle kunna argumentera precis lika fånigt åt andra hållet: Benke säger kulturvänster, Sverigedemokraterna (och Breivik) säger kulturmarxister, Nazister sa kulturbolsjeviker.

En poäng hos Benke är dock viktig; dogmer är farliga. Jag skulle till och med skriva under på att dogmatiska förhållningssätt är det enskilt största hindret mot ökat mänskligt välbefinnande. Men att kritisera dogmer är inte en höger/vänster-fråga. Man behöver inte ens vara intresserad av konst och kultur för att kunna kritisera dogmer. Vägen från dogmatism är inte röd eller blå, den är präglad av rationellt tänkande, realism och saklig debatt. Benke är långt ifrån konsekvent; det är ett logiskt felslut att bedöma en idé enkom på vilka som har ställt sig bakom den.

Kritiken mot Benkes kritiker har i regel gått ut på att ifrågasätta när ”kulturen” ska börja prata om något viktigt, och vips har fåntrattarna trasslat in sig igen. Många musiker och DJ:s, konstnärer och skådisar accepterar troligen inte att reduceras till Erik Helmersons ”kulturliv” med ”intellektuell inavel”.

Eeat this Bengt ”Grinolle” Ohlsson:

Hör nu Benke (och Erik), här är ett smakprov på fantastisk kultur med ångest och djup. Upp med volymen och på med helskärm. Pallar du inte trycket så hoppa fram till 4:13 så får du veta exakt hur jag känner för ditt fåniga debattinlägg.

–Förtroende fungerar inte som krockkudde om företag klantar sig. Tvärt om. Det ger högre förväntningar. Så sa Magnus Söderlund, professor vid Handelshögskolan när Edelman Stockholm idag presenterade de svenska siffrorna i undersökningen Trust Barometer 2012, snyggt inramat med flera intressanta talare som gav sin egen analys.

Mot bakgrund av Söderlunds konstaterande kanske den nervöse drar slutsatsen att det gäller att hålla nere förväntningar för att senare kunna överträffa dem. Det är dock att förenkla diskussionen rejält.

#Trust2012SE